Medborgarråd om Klimatet kan vara ett startskott för medborgarrådsmetoden i Sverige, men vad betyder det? Min entusiasm och engagemang i metoden kommer från en uppfattning att vår politiska kultur skapar utmaningar i Sveriges demokrati, men att den kulturen samtidigt skapar förutsättningarna för de medborgarråd som kan vara lösningen.
Medborgarrådet om klimat har precis haft sina första sessioner, och nyfikenheten kring metoden har fått betydande uppmärksamhet i riksmedia - från Agenda, till TV4, till DN. Att medborgarrådsmetoden har fått sådan uppmärksamhet och entusiasm är ett tecken på något, och av att döma verkar metoden snart ha sitt fullskaliga inträde i Sverige. Jag vill reflektera vad detta kan leda till, och varför jag tror att något stort kan vara på gång just nu.
Jag tänker inte upprepa medborgarrådens fördelar i modern politik – det är argument som ofta upprepas, och kan kort och gott summeras som en åtgärd mot teknokratiskt toppstyre och konsensusbildande i ett polariserat tidevarv (om ni vill läsa mer kan ni ta en titt här). Istället tänker jag dela några allmänna reflektioner om medborgarråd i Sveriges specifika politiska kultur. Vissa tänkare ser oss som ”The Swedish Exception” och ”världens mest modernaste land,” så det finns goda anledningar att hitta dessa kulturspecifika dynamiker och vad de kan innebära för medborgarråd i Sverige.
Så vilka är då dessa kulturspecifika dynamiker jag reflekterat kring? Att göra påståenden om den kultur man är insvept i är som att försöka se sin egen rygg, så tills Lars Trägårdh identifierat Sveriges kulturkanon får vi förlita oss på insiktsfulla beskrivningar av vår lynne – och det är knappast ett sammanträffade att det är just Lars Trägårdh (tillsammans med Henrik Berggren) som gjort en av de mest insiktsfulla tolkningarna i boken ”Är Svensken Människa?” (2009). I den argumenterar de att svensk modernhistoria har varit ett projekt att uppnå individens frihet, förstått som oberoende. Deras analys går från Sveriges förlust av Finland och europeisk relevans till en idealisering av individuellt oberoende och självständighet, och slutligen idealens förverkligande i välfärdssamhällets sociala kontrakt.
De kallar konceptet statsindividualism, och är den kulturella logik som tycks förklara de mesta i varför svenskar tänker och fungerar som vi gör. Vår välfärd och breda offentliga sektor – som förväntas ta hand om oss från ”krubba till grav” – har gjort den svenska upplevelsen till att växa upp och leva med en konstant relation till välfärdsstaten. Enligt statsindividualismens logik bör det inte vara våra familjer eller vänner som har det yttersta ansvaret att förse oss med våra behov, och i Trägårdh och Berggrens tolkning är välfärdsstatens syfte att frigöra oss från de sociala plikter som begränsar oss. Ett exempel är de besvärliga känslor vi har inför tacksamhetsskuld, där vi upplever ett behov (krav?) att gottgöra snarast möjligt, och verkar vara en av de termer som inte har en engelsk motsvarighet som fångar nyanserna. Jag tycker det visar vårt behov att inte förlita eller tvingas oss till relationer, och en uppfattning att frihet är att frivillig välja vår sociala miljö.
Styrkan i deras resonemang är hur man kan relatera till det. De lyckas hitta kopplingen mellan vår individualism, vårt behov av personligt utrymme, och välfärdsstaten. Vid första ögonkast skulle dessa ses som motsatser till varandra, där en expansiv stat är ett hot mot individuella friheter, men deras insikt är dessa är fullständigt kompatibla med varandra.
Varför är allt detta värt att nämna i ett blogginlägg om medborgarråd? Jo för att statsindividualismen antyder att relationer tolkas som potentiellt begränsande och farliga, och måste väljas frivilligt. Vårt samhälle är byggt på att göra relationer en privat angelägenhet, och förvandlar vårt existentiella behov av gemenskap från ett offentligt gott till något privat.
Stämmer denna tolkning finns det en outtalad strukturell kris i Sverige. Demokrati kräver en offentlig gemenskap och att vi är förmögna att agera tillsammans över sociala gränser för att lösa utmaningar. En gång i tiden var den offentliga gemenskapen en självklarhet i föreningssverige, med folkrörelser, frikyrkliga sammanslutningar, kooperativ och stort & brett engagemang i föreningar och partipolitiken – men nu? Om vårt demokratiska samhälle byggdes med idealet att göra individen oberoende har demokratin alltid haft en intern paradox och motsägelse. Många har haft detta på känn, självaste Olof Palme visade en oro redan 1979 men såg det som industrisamhällets problem:
”Visst är det viktigt att människorna ska ha så stort eget armbågsutrymme som möjligt. Det gäller den privata ekonomin och bostaden. Men det gäller också tillgången till en ren och oförstörd natur, till kulturella upplevelser. Det gäller möjligheten att utvecklas och, som det heter, att förverkliga sig själv. Att leva i frihet och jämställdhet med andra. […] Vi har inte lyckats skapa den gemenskap människorna emellan som är nödvändig för friheten. Vi har stora och svåröverskådliga, och som det ibland förefaller, närmast opåverkbara företag, myndigheter och organisationer. I ett sånt perspektiv är vårt samhälle inte särskilt behagligt.”
Palmes insikt är att individen, trots dess materiella välstånd, inte kan påverka politiken i sig självt. Att statens apparater och företagens makt enbart kan åtgärdas genom gemensam handling är den kris som statsindividualismen har gett Sverige: demokrati kräver motsatsen till vår idealisering av oberoendet som det högsta goda.
Denna tolkning av svensk politisk kultur verkar korrekt, åtminstone i att beskriva dagens situation. Flera skribenter och offentliga tänkare är antingen förvirrade över passiviteten eller hoppfulla om en förnyad folkrörelse och offentligt engagemang - mest uppmärksammat var Polismästare Carin Götblads samhällsuppmaning i DN att "Stäng av tv:n och ta tag i saker" för att motverka gängkriminalitet.
Men så
länge som statsindividualismen intalar oss att oberoendet är det högsta lär alla
uppmaningar till större engagemang vara lika effektiva som vädjan till en mer
hälsosam livsstil: ”Jag vet att jag bör – men”.
Det är detta som gör att medborgarråden kan få en central roll i vår politiska kultur. Anledningen jag förespråkar råden så ivrigt är att det kan vara exakt den pusselbit som saknas. Statsindividualismens politiska problem kan inte åtgärdas genom fler uppmaningar till vad vi alla redan tycker är viktigt; men statsindividualismen kan motverkas på dess egna premisser. Om den grundläggande relationen i Sverige är mellan individ och stat så har individen ett förtroende för staten och dess myndigheter, och opinionsundersökningar visar detta. Medieakademins senaste Förtroendebaromet såg att mer än 50% har mycket eller ganska stort förtroende för staten och motsvarande för politiska partier är 18%. Så om politiska gemenskaper är svårt att organisera genom partier och civilsamhällets olika delar, kan det organiseras genom staten och myndigheters inbjudan till medborgarråd?
Vad vill säga med detta inlägg? Jo, att Sveriges grundläggande kulturella strukturer är en outtalad demokratisk kris, men att den krisen kan motverkas genom medborgarrådsmetoden. Efter den uppmärksamhet som getts medborgarrådet om klimat finns det en chans att detta kan vara startskottet på Svenska medborgarråd, och de kan vara den efterlängtade vändpunkten på vår demokratis långsamma övergång till teknokrati och marknadsstyre.
Något stort kan vara på gång i Sverige: den kulturella dynamik som långsamt urholkat vår gemenskap och demokrati kan förvandlas till en helt ny demokratisk dynamik.
Citeringar
Henrik Berggren & Lars Trägårdh. (2009). Är svensken människa? gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. Norstedt.
Lina Lund. (2023). Uppmaningen till svenskarna: ”Stäng av tv:n och ta tag i saker”. Dagens Nyheter. Finns tillgänglig här: https://www.dn.se/sverige/uppmaningen-till-svenskarna-stang-av-teven-och-ta-tag-i-saker/
Medieakademin. (2024). Förtroendebarometern 2024. Finns tillgänglig här: https://medieakademin.se/wp-content/uploads/2024/03/Presentation_fortroendebarometern_2024.pdf
Olof Palme. (1979). Industrisamhällets Problem. Finns tillgänglig här: https://www.palmefonden.se/tal-och-intervjuer/